Nostalgi pt.1

Jag hade vägarna förbi Hullsta Gård idag och för alla som inte är uppväxta i Sollefteå så kanske det här inlägget inte säger så mycket men det går helt enkelt inte att undvika lite nostalgi när man ser följande:Hullsta Gård i Sollefteå

Hullstatrappan. Hur många kvällar/nättar har man spenderat på eller runt just den här trappan. Först uteslutande utanför innan man hade åldern inne för att komma in på 15-årsdisco, även kallat Fjortishullsta (när man började bli gammal nog att överväga möjligheterna att komma in på 18-årshullsta). Sedan, väl inne på Fjortishullsta, alternerade man friskt mellan tid inne i själva lokalen, nervöst hängande på bänkarna runt dansgolvet eller möjligtvis lite obekvämt ringdansande om rätt låt spelades, och huttrande ute på trappan (eftersom man omöjligt kunde hämta ut jackan för att gå ut och hänga, hur skulle det se ut?).

Dagen kom och äntligen kom man in på 18-årshullsta. Egentligen samma grej som Fjortishullsta men med sprit in-house. Kanske lite mer tid på dansgolvet, antingen med vild hellre-än-bra breakdance eller stelt fistpumpande till discoremixen av Vi är pojkarna. Förutsatt att ”Utgång är lika med hemgång” inte gällde för kvällen så blev det många promenader mellan Hullsta och Old House (en historia för sig…) men mycket tid spenderades helt klart fortfarande på själva trappan. Än idag har Hullstatrappen kvar sin dragningskraft och jag ser fram emot att hitta nån anledning att gå dit och hänga nån kväll då det arrangeras något för att få återuppleva den rätta Hullsta-känslan.

Nyfiket på Hullsta Gård

Ett annat landmärke är förstås Nyfiket-väggen, numera tråkigt grå men en gång i tiden pryddes den här väggen av en imponerande väggmålning. Det dräller ju som sagt inte av graffiti i Sollefteå men just den här målningen var sanktionerad av kommunen och var riktigt välgjord. Jag vill minnas att texten löd Masterpiece number 1 inramat av diverse fräcka figurer där jag framförallt minns Orko från He-Man. Det var väl bara en tidsfråga innan väggen skulle bli övermålad, färgen hade hunnit falna rätt mycket under åren men jag tycker ändå att det är synd att det inte gick att behålla mästerverket. Det bidrog definitivt med färg åt den annars rätt tråkiga byggnaden. Om nån som läser det här råkar sitta på en bild på väggen med målningen kvar så skicka gärna över den!

Krämbullar på Wästerlunds, Hullsta Gård

När jag ändå inne på det nostalgiska spåret så passade jag på att smita in på klassiska Westerlunds Bageri för en kopp fika. Bland det dignande utbudet av bra bakverk fick jag syn på de lika klassiska gröna krämbullarna som fick fungera som lunchersättning ett otal gånger under åren i högstadiet på Valla-skolan. Fem krämbullar á överkomliga tre kronor styck var precis lagom för att man skulle orka genom skoldagen, antingen genom att trycka alla fem på en gång eller portionera ut dem mellan lektionerna för att hålla en jämn och bra blodsockernivå.

Jag passade naturligtvis på att provsmaka en och de håller fortfarande måttet. Den gröna glasyren tillför något unikt som jag inte hittat nån annanstans och den som har vägarna förbi Westerlunds bör definivit ge dem en chans. Däremot är jag tveksam till om jag skulle klara att få i mig fem av dem på samma gång idag…

/s

4 Comments

  1. Har försökt analysera vad det gröna egentligen smakar utan framgång. ”Grönt” är ju inte en smak, men hade det varit det hade det smakat som Westerlunds krämbullar.

  2. True man true. Känner igen mig i vartenda ord!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *