Nostalgi Pt.2 – Videoteket

Jag är rädd för att det är oundvikligt att inte bli lite nostalgisk så länge vi är nya i stan, nu är det dags igen. På väg in mot stan igår kväll passerade jag Videoteket (finns på Facebook här) och kom att tänka på de oändliga timmar jag och mina vänner spenderat där under åren. Som när man var riktigt liten och hyrde videobox och jag och brorsan fick välja varsin film (får väl motvilligt erkänna att jag valde Bumbibjörnarna pinsamt ofta). Eller när man några år senare började hyra Nintendo. Två dygn fick man ha den magiska spelmaskinen hemma och vi spelade i princip non-stop under den perioden, så mycket att min sjuåriga hjärna gick i spinn och jag drömde mardrömmar om vandrande svampar och bottenlösa rör när det var dags att sova.

Lite längre upp i åren blev att hänga på Videoteket en del av vardagen. Den som bodde lägst från stan (vanligtvis jag då vi bodde rätt långt upp på ena sidan av dalgången som Sollefteå ligger i mitten av) rullade ner på valfritt färdmedel och plockade på vägen upp de kompisar som ville hänga på (före mobilernas tid så antingen ringde man hemifrån strax innan man åkte eller så ringde man bara på dörren helt random, otänkbart nu för tiden).

Väl samlade rullade gruppen vidare till stan för ett första besök på Videoteket för allmänt hängande. Kanske pratade man om filmer man sett eller skulle vilja se, förmodligen plockade man fram nån uppenbart dålig film och ropade ”Visst var det den här du ville se?” till någon av kompisarna. Inte sällan bråkade man lite om vem som var lik nån ful/töntig/på annat vis osmickrande person på bilderna på baksidan av filmfodralen. Någon timme senare var det dags att rulla vidare mot de andra obligatoriska stoppen; gågatan, Centralen (ungdomsgård/skateboardlokal), Nyfiket (ytterligare en ungdomsgård) och Risön (camping och skateställe). Kvällen avslutades sedan med ytterligare ett besök på Videoteket med chans till möjlig filmhyrning på vägen hem. Själva valet av film att hyra var en lång och utdragen process och ju fler inblandade desto längre och mer heta kunde diskussionerna bli. Vanligtvis klubbades beslutet igenom precis innan stängningsdags varvid vi sedan brände hem och såg den efterlängtade filmen, sannolikt under fortsatt protest från någon eller några som inte fått sin vilja igenom.

Såhär i efterhand kan det kanske låta lite enformigt men faktum är att det överlag var en väldigt skön tid. Just proceduren att välja film på Videoteket är ju något som kommande generationer förmodligen inte kommer få uppleva i och med alla nya möjligheter med streaming och mer eller mindre illegal nedladdning. Även om det ibland kunde vara otroligt frustrerande att komma överens om vad man skulle se eller ens hitta en film som inte någon i gruppen redan hade sett så gav det en extra dimension till filmkvällarna som man inte riktigt får nu, lite som känslan av att äta mat tillagad av något man har jagat och nerlagt själv (inbillar jag mig i alla fall, förutom nån enstaka abborre så kan jag inte påstå att jag har jagat nåt större än mygg).

Videoteket i Sollefteå

Passa på att ta en sväng förbi Videoteket och upplev spänningen av att försöka enas om en film när det är dags för filmkväll nästa gång, det är aldrig fel att motionera jägarinstinkten ibland och kör ni fast så finns det alltid bra filmtips att få IRL direkt i butiken!

/s

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *